The OMM 2016 - den långa vägen

Jag och Pernilla efter målgång

OMM - the Original Mountain Marathon. Denna mytomspunna tävling med nära 50 år på nacken har lockat mig ända sedan jag började springa i de engelska bergen. Mountain marathon är ett klassiskt tävlingsformat: två dagars bergsorientering med övernattning i tält där man själv bär med sig all nödvändig utrustning. Det finns ett gäng tävlingar som har arrangerats i många år både i Sverige och Storbritannien och namnen BAMM, KEX och KIMM klingar säkert bekant i mångas öron. Under min korta orienteringskarriär i slutet av 80-talet var det några klubbkompisar som sprang fjällorientering och då tyckte jag att det lät galet men nu när jag hittat tillbaka till skogen och ut i bergen förstår jag lockelsen. Efter att ha sprungit några engelska flerdagarstävlingar med enklare orientering och där man inte behövt bära sin campingutrustning tyckte jag alltså att det var dags att prova på the OMM. Eftersom OMM alltid går i slutet av oktober är den ökänd för miserabla förutsättningar med kyla, regn och dålig sikt och jag funderade på om jag skulle kunna hitta någon som ville springa med mig (obligatoriskt att springa i lag om två). På väg till årets upplaga av GL3D frågade jag Pernilla Berg som direkt nappade på idén och var helt inne på min linje om att välja elitklassen för största möjliga utmaning. Jag blev jätteglad förstås. Pernilla har enorm erfarenhet av den här typen av tävlingar från oräkneligt antal mountain marathons, har orienterat i många år och vi är ganska jämna löpare – vad skulle kunna gå fel?

 

Årets OMM gick av stapeln i sydvästra Skottland i Galloway Forest Park

 

Tävlingscentrum dagen före start

Månaderna gick och plötsligt var det oktober. Träningen hade väl varit lite sisådär under sensommaren och hösten och jag sprang Limone Sky race bara två veckor före OMM (med uselt resultat, det fanns bara ingen ork). Pernilla och jag lyckades aldrig få till något gemensamt träningspass och min tänkta orienteringsträning inskränkte sig till en eftermiddag på Björnön med Clare (i och för sig världens bästa orienteringscoach) och Micke. Veckan innan tävlingen blev jag magsjuk och Pernilla fick urinvägsinfektion. Inte helt optimala förutsättningar och dagen innan tävlingen hasade vi oss fram mellan olika toaletter i den lilla byn Newton Stewart i sydvästra Skottland och skrattade åt vår klena uppladdning. Väderprognosen såg åtminstone lovande ut med uppehåll och dryga 10 grader. Ett kort träningspass runt tävlingsstarten fick dock mitt humör att sjunka och oron gnaga lite i magen, det här var ju inget riktigt bergsområde, snarare dungar av granskog med omgivande kalhyggen, grässlänter och myrar…

Från träningsrundan dagen före tävling, bara skog så långt ögat kan nå.

Det visste vi inte då men den där toppen lite till höger i bild var kontroll 9 dag två och skogen på sluttningen ner skulle bli vår värsta fiende...

Dag 1. 40 km, 2700 höjdmeter. 9 timmar och 34 minuter.

Mirakulöst nog vaknade vi på tävlingsdagen och mådde bra båda två. Väderprognosen hade tyvärr fel och det regnade oavbrutet från gryning till någon timme innan vi nådde tältplatsen men temperaturen var behaglig. Traditionsenligt var det en bit från TC till start och i år hela fem km som vi tog i raskt promenadtempo i ljuset av min pannlampa. Det var det sista ljus min lampa bjöd på den helgen men det var vi ännu lyckligt omedvetna om. Ett lätt pirr av nervositet och glad förväntan infann sig när vi stod i kö till startfållan.

Starten dag 1. Foto: The OMM

Dennis Henriksson och Oscar Silvergran vid starten. Vi träffade dem redan på flygplatsen och sen sprang de om oss några gånger. De kom till slut på 12 plats i elitklassen.

Vi fick kartan en minut före start men medan vi försökte skapa oss en uppfattning om banan och planera rutten till första kontrollen blev vi intervjuade av BBC som gjorde en dokumentär om the OMM. Som tur var behövde vi inte fundera så mycket fram till ettan utan gick rätt på. Det vara bara sista 100 m som vi blev lite fundersamma men kontrollen satt precis där jag trodde och det kändes fint. Redan till andra kontrollen hade vi lite olika åsikter om var vi egentligen var på kartan och jag tror att det var här det gick upp för oss båda att den andra inte var riktigt så bra på orientering som vi hade hoppats… Det var nästan 8 km till andra kontrollen men vi hade bra riktlinjer att gå på och efter vår första osäkerhet höll vi en ok linje. Vi valde att gå över Merrick, områdets högsta topp, för att ha ett bra utgångsläge och få lite överblick. Tyvärr var sikten väldigt begränsad och utförslöpan efter hal som såpa. Det vinnande damlaget passerade oss här och de såg bra mycket mer avslappnade ut än vi kände oss. När vi till slut närmade oss kontrollen dök ett par bekanta ansikten upp vid sidan om oss och jag blev glad att se Charlie Sproson och Alexander Beaven. Jag får erkänna att jag glatt ropade till Pernilla att följa Charlie, jag antog att han skulle leda oss rätt in sista biten till kontrollen vilket han också gjorde. Skamlöst fortsatte vi i deras fotspår även till tredje kontrollen. Vi kom lite snett in och när vi stannade upp för att studera kartan kom Shane Ohly och Duncan Archer flygande fram genom terrängen på väg mot segern (både för dagen och totalt). Shane var snäll nog att peka mot kontrollen innan han leende fortsatte i full fart uppåt. Jag och Pernilla hade väldigt svårt att springa överhuvudtaget i den i vårt tycke eländiga terrängen. Grästuvorna var knähöga och hålen mellan dem djupa. Var det inte grästuvor var det sankmark eller ormbunkssnår och gärna med lite hala stenar under. Vägen till fjärde kontrollen var minst sagt miserabel. Vi hade ingen plan, vi bara följde tåget av snabbare löpare som passerade oss men de försvann snabbt i fjärran och vi insåg att vi gick rakt igenom det sankaste partiet med betoning på gick. På sidorna om oss såg vi andra som hade valt en högre linje och kunde springa lite. Det första dåliga vägvalet för dagen men vi gick rakt på kontrollen i alla fall.

Kartan höll inte riktigt för vädret...

Till femman blev vi omsprungna av Björn Rydman och Sebastian Ljungdahl som till slut kom trea i elitklassen. Det kändes bra att vi höll samma riktning som dem men de försvann snabbt i fjärran och vi fick leta ett par minuter innan vi hamnade rätt. Energin var rätt låg hos oss båda. Alla bara sprang förbi och vi tog oss smärtsamt långsamt framåt. Vi ramlade ständigt och i de blöta markerna med regn som fortsatte att strila ner blev kartorna blöta. Pernillas karta började till och med lösas upp och alla detaljer runt sjätte kontrollen var borta!

 

Vacker natur i Skottland? Foto: The OMM

 

Inte vi men såhär kändes det ganska ofta. Foto: The OMM

Någon sorts plan om hur vi skulle gå hade vi men det kändes som att vi sicksackade oss fram. Hade tänkt hålla oss längs en mur över en topp på vägen för att få lite stig att springa på men ändrade oss sen för att slippa klättra. Där vi istället gick på skrå var det brant och halt. Ner till ett staket och upp på Merrick igen. Halvvägs upp började jag inse att det här var ett korkat vägval, det hade varit mycket säkrare, om än aningen längre, att gå längs staketet till sjön och runt. Försent att ångra nu och vi fortsatte vår plågsamt långsamma klättring. I dimman på toppen såg vi inte många meter framför oss och jag visste att Pernilla inte hade någon karta att titta på. Jag tog ut kompasskursen men blev osäker på terrängen och tyckte inte att det stämde med kartan. Vi irrade fram och tillbaka och jag hade verkligen ingen aning om var vi var. Vi skulle stoppas av ett staket om vi bara höll rätt riktning men det dök ju aldrig upp! Som tur var förstod Pernilla terrängen bättre, läste in sig på min karta och så hittade vi kontrollen. Här tappade vi massor med tid, inte bara på irrandet utan även på vägvalet.      

Nu började orienteringen svikta rejält. Vi tog en dålig väg ut från kontrollen vilket innebar en omväg och extra höjdmeter innan vi var på rätt spår igen. Vi sprang en bit längs en liten sjö som överraskande nog hade vacker sandstrand! Här fanns i alla fall en lervällingsstig som vi kunde hålla oss på. Sen var vi lite oense om hur vi skulle gå upp sista biten mot kontrollen och blev ännu långsammare men till slut var vi där. Nu var det min karta som var lite sämre och Pernilla fick ta kommandot. Ingen av oss insåg att vi höll för långt västerut utan följde tacksamt den lilla stig som formats av alla löpare som passerat under dagen. Tyvärr var det ju inte så många som sprang samma bana som vi och när vi insåg att vi sprang fel fick vi sota rätt länge för det med skråande och ny klättring. In till kontrollen gick vi bättre och eftersom den var i änden av en sjö var det inga konstigheter sista biten. Glada över att ha stämplat följde vi, mot bättre vetande, en liten stig ut från kontrollen och lyckades återigen ta fel håll. Den här gången blev det mycket mer kostsamt eftersom vi fortsatte hela vägen ner istället för att hålla oss på ridgen. Jag har i efterhand förstått att det var riktigt fin löpning däruppe medan vi kämpade oss fram i evigheter genom grästuvor och sankmark. För mig var det dagens tyngsta passage. Vi sprang inte många steg och jag fick verkligen slita hårt hela vägen medan vi genade tillbaka upp på höjden. Väl där var det inga problem att hitta kontrollen. En brant sluttning ner i den dal och en ännu brantare stigning upp i en bäckfåra på andra sidan till nästa. Vi gick rätt på kontrollen men det var tung klättring, bitvis fick vi dra oss upp genom ljung och ormbunkar. Efter den var det bara tre kvar, målet närmade sig äntligen men föst skulle vi upp på en topp till. Antydan till stig nerför men genom kohage med så stora tuvor att vi trampade ner till knäna mellan dem och ramlade ideligen. Vid det här laget hade vi liksom gett upp varje ansats till tävling och ville bara i mål. De sista två kontrollerna bjöd i alla fall inte på några större svårigheter och till slut var vi äntligen framme vid tältplatsen drygt 9½ timme efter start. Min klocka visade på 40 km och 2700 höjdmeter (optimalt vägval skulle varit 33 km…). Vi placerade oss sist av tre lag i damklassen och 18 totalt. Vi hann precis slå upp tältet och få igång köket innan mörkret föll. Trots hyfsat plan tältplats var det inte en särskilt bekväm natt men några timmars sömn skrapade vi ihop.



Dag 2. 27 km, 2000 höjdmeter. 8 timmar 40 minuter.

Starten dag 2. Foto: The OMM

Vi fick en tidig starttid dag två och det visade sig vara tur, annars hade vi knappast klarat maxtiden. Förutsättningarna var lite bättre med uppehåll och höga moln. Benen var väl inte helt med på noterna men det gjorde i alla fall inte ont någonstans. Första kontrollen låg snällt bredvid en stig men sen blev terrängen så där eländig igen. Vi kom för högt och tappade några minuter till andra kontrollen. Redan på väg till trean blev vi omsprungna av de främsta herrlagen i elitklassen och de andra damlagen. Inte mycket att fundera över till trean i alla fall och den kontrollen var snart avklarad. Till fyran var det längre och vi la upp en snabb plan. Till vår förvåning stack båda de andra lagen som stämplade trean strax före oss av söderut och tänkte uppenbarligen hålla en hög linje runt. Vi bestämde oss för att följa dem men jag ångrade mig ganska snart när vi såg efterföljande lag ånga på nedanför oss i en rakare linje och efter att ha kämpat ett tag på skrå genom stenrösen bytte vi rutt och tog oss ner i dalen. Ett av våra bättre beslut och vi var klart snabbare än de lag som tog den södra vägen visade det sig för det tog ett par kontroller innan de sprang om oss igen. Femman och sexan bjöd inte på några större utmaningar, orienteringen fungerade helt enkelt bättre idag vilket säkert delvis berodde på att vi höll ett lägre tempo. Jag tänkte flera gånger att det var helt otroligt att man kunde hålla sig med god marginal inom maxtiden även om man bara promenerade! De hade raderat alla höjdangivelser på kartan och man fick räkna höjdkurvor relativt varandra istället. Det gjorde vi bara enstaka tillfälle under lördagen men på söndagen blev det oftare. Ner till sjuan insåg jag att vi skulle vara beroende av att veta höjden men så dog batteriet i min klocka plötsligt utan förvarning. Pernilla fick hålla koll på höjden medan jag försökte hitta en bra linje ner. Vi blev lite lurade av ett filmteam som stod vid sidan om kontrollen men efter någon minuts fundering hamnade vi rätt. Nu var sikten så bra att vi efter en kort bit på skrå kunde se nästan hela vägen till åttan och vi gick rätt på.

Nu väntade dagens långsträcka, det var nästan 8 km till nian. Efter en kort överläggning var vi överens om vägvalet, vi skulle gå rakt på. Det här var vår generella strategi, vi gick liksom rakt på överallt och det var väl inte alltid det bästa. Just här tror jag ändå att vi valde rätt när vi hörde i efterhand vilket väg andra lag hade valt. Jag ska bespara er detaljerna från vår 2 timmar och 19 minuter långa färd över berg och genom skog, delvis krypande/ålande under nedfallna trädstammar, men det var med mycket tunga steg vi till tog oss uppför den sista branta stigningen och fick en för dagen ovanligt skön utförslöpa innan vi slutligen var framme vid kontrollen. Bara två kontroller kvar och med god marginal tidsmässigt. Skönt! Dessutom såg det mest ut att vara nerför till nästa kontroll. Tänk vad man kan bedra sig!

Tyvärr var större delen marken som skiljde oss från tian mörkgrön på kartan, alltså tät skog. Det skulle finnas några rågångar och vi siktade in oss på dem. Lite förbryllade blev vi när vi stod ovanför skogen och de inte syntes alls men vi bestämde oss för att chansa, hur illa kunde det vara att tränga sig fram genom skogen? Riktigt riktigt illa visade det sig. Rågångarna fanns visserligen men var till stora delar täckta av nedfallna träd. Det var otroligt svårt att hålla riktningen och vi måste ha gått ordentligt sicksack. Vi vände om en gång och försökte hitta en bättre väg men det var lika illa överallt. Jag föreslog att vi skulle ta bäckfåran som visserligen innebar en omväg men åtminstone skulle innebära en säker riktning och väg ut ur skogen. Jag fick inget gehör och stod inte på mig. Vi slet. Vi ålade. Om vi varit långsamma innan var det inget emot det snigeltempo vi nu tog oss fram i. Till slut ljusnade skogen och vi kom ut på ett kalhygge och anade vägen framför oss. Vi hade kommit rejält snett men var i alla fall ute i det öppna nu. Nu var det min tur att förslå ett dåligt vägval och Pernilla gick med på det. Vi följde en halvt raserad mur över ett kalhygge och genom björnbärssnår och täta gransnår tills hennes bara ben blödde… Kontrollen satt inte riktigt där vi hade velat heller och nu började tiden rinna iväg för oss. Den tre km långa sträckan hade tagit oss 1½ timme! En snabb blick på klockan visade att vi bara hade drygt 50 minuter på oss innan målet stängde och på kartan var det fortsatt mörkgrönt till sista kontrollen. Som tur var var skogen inte riktigt lika tät längre och det var flera som hade sprungit samma väg före oss men det var en otäck blandning av blöt djup mosse och gammal granskog som sen övergick i lervälling över en äng. Vi fick gräva djupt för att hitta nya krafter men på något sätt höll vi oss springande och passerade mållinjen med tjugo minuters marginal. Föga förvånande var vi sist i mål i elitklassen och tappade en placering från dagen innan. Det var en klen tröst att konstatera att det faktiskt var 13 av 32 startande lag som inte tog sig runt överhuvudtaget.

Som vanligt fick äventyret mig att inse några saker:

1. Jag är fortfarande dålig på orientering (det var ju därför karriären inte blev längre än fyra år…).
2. Det är bättre att stanna upp ett par minuter och studera kartan noggrant, för att välja en bra väg, än att ta ut kompassriktningen och ta det som det kommer.
3. Det finns en poäng med att börja med lättare banor och jobba sin väg upp istället för att välja elitklassen direkt.
4. Jag ska lyssna på dem med lokalkännedom. Säger de att Galloway har dåliga rykte med hopplöst svårsprungen terräng och täta skogar så har de förmodligen rätt.   
5. The OMM är på gränsen av vad jag klarar av och höll på att få mig på fall. Jag kommer sannolikt att återvända nästa år...

The Great Lakeland 3 days - en utmanande tredagars bergsultramaraton

 

 När jag sitter här i sommarvärmen är det svårt att tro att jag för en dryg vecka sedan sprang i snöslask i dimman strax intill Englands högsta topp, genomvåt sedan flera timmar och frysande värre än jag gjort på hela vintern! Årets upplaga av GL3D var mer utmanande än de två tidigare jag gjort och det berodde till större delen på vädret - ett rejält lågtryck drog in dagarna före tävlingen och lämnade upp till en halvmeter snö efter sig i bergen. Eller i bergen förresten, det var snö redan nere i byn Keswick när vi anlände på torsdagskvällen och på vår uppvärmningsrunda upp på närmaste lilla toppen, Latrigg, blev det snöpulsning redan från 150 m höjd. Vi var ett stort gäng svenskar i år så vi delades naturligt upp i olika konstellationer. ”Team Mälardalen” reducerades kraftigt in i det sista med sjukdomsfall och skador men bestod till slut av mig, Henrik Ortman, Pernilla Berg och Cristoffer Stockman.

Utsikt från bilden på väg upp, snö på bergen!

Snö i Keswick, morgonen innan loppet.

Kanonbra frukost, även för veganer, på vårt B&B i Kewick

På väg upp på Latrigg dagen innan loppet. Hårda vindar, blötsnö och enstaka plusgrader...

En fika på Java blev det förstås, bästa uppladdningen!

Sista minuten shopping: En varmare sovsäck och ett par vattentäta shorts

Traditionsenligt vägde vi in väskor och registrerade oss på fredagskvällen så vi kunde detaljstudera kartorna och planera vägval i god tid. Jag får erkänna att jag var lite mer stressad i år, första gången jag skulle köra ett lopp med navigering på egen hand, jag har ju tidigare alltid haft stöd av Niklas. Nu låg det dessutom en tyst spänning i luften mellan mig och Pernilla, vem skulle visa sig starkast i helgen? Henrik hade svårt att bestämma sig för vilken bana han skulle springa och även Cristoffer tvekade in i det sista innan han bestämde sig för elitklassen. Till slut la vi ändå kartorna åt sidan och kröp spända av förväntan ner i de sköna sängarna på vårt B&B.  

Dag 1: Optimal route 56 km, jag sprang 58 och klättrade drygt 3000 höjdmeter.

Vi vaknade till oväntat fint väder första tävlingsdagen och när vi kom fram till starten vid Bassenthwaite lake ångrade vi nästan att vi valt långa tights, det var ju shortsväder vilket förstås de flesta engelsmän insett! Äsch, väskan var ju redan packad så det fick bli den varmare svenskvarianten. Jag och Pernilla hade svårt att bestämma vem som skulle starta först, båda var inställda på tävling och ingen av oss ville bli ikappsprungen. Till slut nästan tvingade jag iväg Pernilla och väntade drygt fem min innan jag stack iväg själv. Eftersom det ingår transport av packningen mellan nattlägren på GL3D hade jag bara min minsta racepack (Salomon s-lab 5L) med obligatorisk utrustning på ryggen och vilken skillnad det var mot den större packningen i Wales veckan innan! Nu vägde ryggan in på 1800g inklusive all vätska och energi och det kändes knappt att jag hade den på. Benen kändes stumma från gårdagens tur på Latrigg men från start var det flera km asfaltslöpning innan vi kom upp på fjället så de hann mjukna upp lite. Till min förvåning var jag ganska snabbt ikapp Pernilla men tyvärr visade det sig att hon redan hade känningar av en hamstringskada och den skulle komma att hämma henne rejält senare under dagen.

Första kontrollen låg uppe på Bowscale fell så vi fick runda Great Calva och vada rätt djupt genom bäcken i dalen innan klättringen upp på toppen. Fina stigar fram till just den där sista biten där det var snöpulsning hela vägen, ibland bara upp till skokanten, ibland knädjupt. Det sög rätt bra i benen när jag var uppe. Utförslöpan på andra sidan blev rätt komisk, snön låg i drivor och ibland sjönk man ner med hela benet och stöp omkull. Pratade lite med de tre glada göteborgarna och fortsatte sedan mot sydost genom betesmarker och över ett par (i sammanhanget små) kullar på ca 500 höjdmeter. Här gjorde jag dagens enda missar navigeringsmässigt, trixigt att hålla kolla på godkända passager genom hagar fulla av fårstigar och korsande vandringsleder. Sen började klättringen upp mot de sista tre kontrollerna och den långa bergskammen bestående bland annat av Helvellyn som med sina 950 m är en av de högsta topparna i England. Kruxet var bara att stigen som såg så fin ut på kartan var täckt av en dm snö… Jag låter bilderna tala för sig men kan avslöja att det tog längre tid än förväntat att ta sig upp.

Pernilla och Henrik redo för start

Tävlingsryggans innehåll, själva ryggan bytte jag i sista sekund ut till en mindre (5 liter)

Äntligen på väg!

Tillbakablick ner mot Bassenthwaite lake

På väg mot första kontrollen, göteborgarna skymtar strax till höger om mitten

Moln över Skiddaw och Great Calva

Tungt att vara först med detta vägval, 400 höjdmeter upp genom snön

Pernilla på väg upp mot första kontrollen. Foto Braddan Johnson www.skylark.agency

Mot Gowbarrow Fell

Stigen är den horisontella linjen

Foto Kari Gardelin

Zandra på väg upp mot Nethermost Pike (tror jag). Foto Kari Gardelin

På toppen kom jag ihop med Stewart Bellamy, sedermera totalsegrare i elitklassen, som hade sprungit om mig tidigare men nu fått problem med magen. Vi höll ihop längs med kammen och drog varandra ner genom lössnön på sluttningen till Grisedale tarn. Här stannade jag till och försökte hjälpa Zandra och Kari att dra upp en stackars vandrare som gått ner sig ner till höfterna i sankmarken intill sjön! Jag var inte stark nog men som tur var anslöt sig ett par karlar som fick upp honom. Lättad fortsatte jag de sista kilometrarna nerför till målet och första tältplatsen. Solen sken fortfarande och värmde gott. Henrik var redan på plats efter en lyckad dag på A-klassens bana och vi spenderade eftermiddagen på liggunderlagen utanför tälten och bara njöt av mat, kaffe och energikakor. Pernilla anlände lite senare med ont av sin skada och hade redan bestämt sig för att korta av resterande dagar till B-klass. För övriga svenskar hade dagen varit riktigt lyckad och vi somnade vid gott mod.

GL3D går mestadels på stig men stig innebär inte alltid lättlöpt, här var det mer bäck än stig

Glada götebrogare: Niklas, Patrik och Stefan

Dag 2: Optimal route var 53 km, jag avverkade 61 (!) och drygt 4000 höjdmeter.

Prognosen för söndagen med regn, regn och åter regn visade sig tyvärr stämma. Tältet fick vi ihop hyfsat torrt men sen var det bara att dra på regnkläder från topp till tå och ge sig av. Första kontrollen låg på bergsknallen bakom tältlägret men redan på väg därifrån blev det små navigeringsmissar. Och sen fortsatte det i samma stil. Dag två är verkligen springa-fel-dagen och nu när molnen låg lågt och dimman tät blev det en väldigt lång dag! Mellan andra och tredje kontrollen kom jag ihop med Lars som hade haft en riktigt bra dag på lördagen men nu var genomfrusen redan innan vi kommit upp på fjället. Han bröt redan här men var verkligen inte ensam om att kliva av den här dagen. Jag höll mig i dalen till nästa kontroll för att slippa blåst så länge som möjligt men sen var det bara att bita i det sura äpplet och ta sig an motvinden. Klättringen upp genom dalen längs Langstrath beck – ingen bäck denna dag utan en vilt forsande älv!- tog evigheter och det var motvind hela vägen. Stigen låg under vatten och jag tappade bort den rätt snart. Sista biten upp till Esk hause var det snö på marken igen och bitvis fick man ta det riktigt försiktigt för att inte glida iväg nerför bergssidan. Och väl uppe möttes vi av ännu mer vind.

Jag hade varit vid gott mod men nu var jag helt genomvåt från topp till tå och vinden kylde ner mig ännu mer. Jag stapplade genom knädjup snö några hundratals meter upp till Ill Crag men hamnade på fel topp. Det var nära att jag bara satte mig ner och grät när jag inte hittade kontrollen men det hade varit rätt korkat i de här väderförhållandena och när dimman lättade några sekunder såg jag den riktiga toppen 100 meter bort. Vet inte hur många gånger jag ramlade här där snön täckte stenblocken runt toppen. Kunde sedan vända neråt en stund innan nästa klättring upp på Great Gable tog vid. Här hade vi vinden i ryggen som tur var och stigen här är nästan som en trappa. Vidare till Green Gable blev jag osäker på vägen trots fotspår i snön och den korta biten tog evigheter. Sen var det dags för Red Pike som jag hade tänkt ta via Haystacks. Haystacks blev årets Glaramara - det vill säga berget med det fina namnet som jag gärna ville upp på men som jag när jag väl var där inte alls gillade. Sten, sten och åter sten, stigen försvann ständigt runt klippkanter och minibranter och jag hade svårt att följa den. Mötte flera vandrare som hälsade glatt. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara ute frivilligt i det här vädret men på något konstigt sätt var jag ju ändå en av dem, jag hade till och med betalt för det här! Efter att ha gått ner på fel sida av High Stile och fått 150 extra höjdmeter nådde jag till slut Red Pike. Och såg en annan löpare för första gången på flera timmar. Beslutade mig väldigt snabbt för att haka på honom och vi trasslade oss med några små missar fram till näst sista kontrollen. Sen var det bara en liten ”kulle” till innan målgång men jag hann svära några gånger över banläggaren när jag stapplade de 300 höjdmetrarna upp och halkade desamma ner genom scree (stigen tappade jag som vanligt bort) på andra sidan. Bytte om till allt torrt jag hade och kröp ner i sovsäcken direkt efter målgång. Det tog två timmar innan jag var varm nog att ta av mig dunjackan och jag är väldigt tacksam över min snälla tältkompis Pernilla som hämtade mat och te åt mig så jag slapp lämna tältet igen! Det här var en dålig dag för många i svensklägret och vi var inte många överhuvudtaget som hade tagit oss igenom elitbanna, A-banan eller B-banan.

Låga moln dag 2, det blev bara två foton på hela dagen, annars hade mobilen gått sönder!

Dag 3: Optimal route vet jag inte riktigt eftersom banan var avkortad men det blev runt 28 km och 2400 höjdmeter för min del.

Natten bjöd sen på än värre väder trots att regnet upphörde. Det blåste stormbyar och flera av tälten gick sönder, som tur var inte vårt. Pernillas lånade drybag var dock bortblåst men återfanns som tur var i vassen. Undrar hur mycket som försvann ut i sjön bredvid tältplatsen! Eftersom jag lämnat mina blöta kläder i en hög dagen innan fick jag gräva djupt i väskan och låna ihop resten för att ha något att springa i. Regnet återkom lagom till vi packade ihop tältet och Shane meddelade att det idag var Bad weather courses som gällde och han ändrade dem till Bad bad weather courses lite senare genom att ta bort ännu fler kontroller i allt utom elitklassen. Det var nog klokt för det blåste bra tufft redan på havsnivå.

 Som tur var hade vi vinden i ryggen den här dagen och den långa stigningen upp till första kontrollen på Grisedale Pike gick på bra stig som till och med var löpbar långa sträckor. När vi vände upp från passet mot toppen fick vi vinden i sidled och då blev det värre. Cristoffer hade haft svårt att hålla sig på benen här men vinden hade nog mojnat lite när jag kom dit en liten stund senare. Här kom Stewart Bellamy ikapp mig igen. Han hade gått riktigt bra dagen innan och hade en helt ohotad ledning. Vi beslöt därför att hålla ihop resten av dagen och oj vad skönt det var med sällskap. Vi sprang utför och på platten och tog stigningarna i rask promenad diskuterande allt från undermåliga regnkläder till roliga scramblingleder och planerade/genomförda lopp. Det visade sig att han också varit i Wales och tränat, bara några dagar innan jag var där, och valt samma leder! Dagen gick fort och det gick fint att springa trots några mil i benen från tidigare dagar. Vid elvatiden upphörde dessutom regnet och det klarnade upp. När vi närmade oss målet från sista toppen kom solen fram och värmde gott. Det var riktigt skönt att gå i mål! Alla såg lika glada ut och det var kul att gå runt och prata med nya och gamla vänner, äta god veggogryta och mumsa choklad.

På väg ner från första kontrollen i ösregnet. Foto Ian Corless

Kontrollen på Barf. Foto Niklas Johansson

 Till min stora glädje visade det sig att jag vunnit elitbanans damklass trots söndagens långsamma strapatser, jag var nämligen enda dam som fullföljt. Och av de totalt 29 som tog elitbanan första dagen var det bara 7 som fullföljde. Cristoffer och jag var mycket nöjda med att ha kämpat oss igenom. I A-klassen var manfallet ännu större, bara 4 av 42 fullföljde, tyvärr inga svenskar. Jag blev totaltvåa efter suveräne Stewart och vi fick med oss varsin vacker tavla hem. Och ett antal sniglar från sista tältlägret följde visst också med, både till hotellrummet i Manchester och till trädgården i Västerås. Slugs on holiday som någon uttryckte det. Men det kanske passade lika bra in på oss som sniglade fram över Haystacks. Hur som helst, the Lake District bjuder alltid på äventyr och de engelska bergens begränsade höjd ska inte underskattas. Jag längtar – konstigt nog – redan tillbaka! 

Stewart Bellamy, Shane Ohly och jag. Foto Ian Corless