The Great Lakeland 3 days - en utmanande tredagars bergsultramaraton

 

 När jag sitter här i sommarvärmen är det svårt att tro att jag för en dryg vecka sedan sprang i snöslask i dimman strax intill Englands högsta topp, genomvåt sedan flera timmar och frysande värre än jag gjort på hela vintern! Årets upplaga av GL3D var mer utmanande än de två tidigare jag gjort och det berodde till större delen på vädret - ett rejält lågtryck drog in dagarna före tävlingen och lämnade upp till en halvmeter snö efter sig i bergen. Eller i bergen förresten, det var snö redan nere i byn Keswick när vi anlände på torsdagskvällen och på vår uppvärmningsrunda upp på närmaste lilla toppen, Latrigg, blev det snöpulsning redan från 150 m höjd. Vi var ett stort gäng svenskar i år så vi delades naturligt upp i olika konstellationer. ”Team Mälardalen” reducerades kraftigt in i det sista med sjukdomsfall och skador men bestod till slut av mig, Henrik Ortman, Pernilla Berg och Cristoffer Stockman.

Utsikt från bilden på väg upp, snö på bergen!

Snö i Keswick, morgonen innan loppet.

Kanonbra frukost, även för veganer, på vårt B&B i Kewick

På väg upp på Latrigg dagen innan loppet. Hårda vindar, blötsnö och enstaka plusgrader...

En fika på Java blev det förstås, bästa uppladdningen!

Sista minuten shopping: En varmare sovsäck och ett par vattentäta shorts

Traditionsenligt vägde vi in väskor och registrerade oss på fredagskvällen så vi kunde detaljstudera kartorna och planera vägval i god tid. Jag får erkänna att jag var lite mer stressad i år, första gången jag skulle köra ett lopp med navigering på egen hand, jag har ju tidigare alltid haft stöd av Niklas. Nu låg det dessutom en tyst spänning i luften mellan mig och Pernilla, vem skulle visa sig starkast i helgen? Henrik hade svårt att bestämma sig för vilken bana han skulle springa och även Cristoffer tvekade in i det sista innan han bestämde sig för elitklassen. Till slut la vi ändå kartorna åt sidan och kröp spända av förväntan ner i de sköna sängarna på vårt B&B.  

Dag 1: Optimal route 56 km, jag sprang 58 och klättrade drygt 3000 höjdmeter.

Vi vaknade till oväntat fint väder första tävlingsdagen och när vi kom fram till starten vid Bassenthwaite lake ångrade vi nästan att vi valt långa tights, det var ju shortsväder vilket förstås de flesta engelsmän insett! Äsch, väskan var ju redan packad så det fick bli den varmare svenskvarianten. Jag och Pernilla hade svårt att bestämma vem som skulle starta först, båda var inställda på tävling och ingen av oss ville bli ikappsprungen. Till slut nästan tvingade jag iväg Pernilla och väntade drygt fem min innan jag stack iväg själv. Eftersom det ingår transport av packningen mellan nattlägren på GL3D hade jag bara min minsta racepack (Salomon s-lab 5L) med obligatorisk utrustning på ryggen och vilken skillnad det var mot den större packningen i Wales veckan innan! Nu vägde ryggan in på 1800g inklusive all vätska och energi och det kändes knappt att jag hade den på. Benen kändes stumma från gårdagens tur på Latrigg men från start var det flera km asfaltslöpning innan vi kom upp på fjället så de hann mjukna upp lite. Till min förvåning var jag ganska snabbt ikapp Pernilla men tyvärr visade det sig att hon redan hade känningar av en hamstringskada och den skulle komma att hämma henne rejält senare under dagen.

Första kontrollen låg uppe på Bowscale fell så vi fick runda Great Calva och vada rätt djupt genom bäcken i dalen innan klättringen upp på toppen. Fina stigar fram till just den där sista biten där det var snöpulsning hela vägen, ibland bara upp till skokanten, ibland knädjupt. Det sög rätt bra i benen när jag var uppe. Utförslöpan på andra sidan blev rätt komisk, snön låg i drivor och ibland sjönk man ner med hela benet och stöp omkull. Pratade lite med de tre glada göteborgarna och fortsatte sedan mot sydost genom betesmarker och över ett par (i sammanhanget små) kullar på ca 500 höjdmeter. Här gjorde jag dagens enda missar navigeringsmässigt, trixigt att hålla kolla på godkända passager genom hagar fulla av fårstigar och korsande vandringsleder. Sen började klättringen upp mot de sista tre kontrollerna och den långa bergskammen bestående bland annat av Helvellyn som med sina 950 m är en av de högsta topparna i England. Kruxet var bara att stigen som såg så fin ut på kartan var täckt av en dm snö… Jag låter bilderna tala för sig men kan avslöja att det tog längre tid än förväntat att ta sig upp.

Pernilla och Henrik redo för start

Tävlingsryggans innehåll, själva ryggan bytte jag i sista sekund ut till en mindre (5 liter)

Äntligen på väg!

Tillbakablick ner mot Bassenthwaite lake

På väg mot första kontrollen, göteborgarna skymtar strax till höger om mitten

Moln över Skiddaw och Great Calva

Tungt att vara först med detta vägval, 400 höjdmeter upp genom snön

Pernilla på väg upp mot första kontrollen. Foto Braddan Johnson www.skylark.agency

Mot Gowbarrow Fell

Stigen är den horisontella linjen

Foto Kari Gardelin

Zandra på väg upp mot Nethermost Pike (tror jag). Foto Kari Gardelin

På toppen kom jag ihop med Stewart Bellamy, sedermera totalsegrare i elitklassen, som hade sprungit om mig tidigare men nu fått problem med magen. Vi höll ihop längs med kammen och drog varandra ner genom lössnön på sluttningen till Grisedale tarn. Här stannade jag till och försökte hjälpa Zandra och Kari att dra upp en stackars vandrare som gått ner sig ner till höfterna i sankmarken intill sjön! Jag var inte stark nog men som tur var anslöt sig ett par karlar som fick upp honom. Lättad fortsatte jag de sista kilometrarna nerför till målet och första tältplatsen. Solen sken fortfarande och värmde gott. Henrik var redan på plats efter en lyckad dag på A-klassens bana och vi spenderade eftermiddagen på liggunderlagen utanför tälten och bara njöt av mat, kaffe och energikakor. Pernilla anlände lite senare med ont av sin skada och hade redan bestämt sig för att korta av resterande dagar till B-klass. För övriga svenskar hade dagen varit riktigt lyckad och vi somnade vid gott mod.

GL3D går mestadels på stig men stig innebär inte alltid lättlöpt, här var det mer bäck än stig

Glada götebrogare: Niklas, Patrik och Stefan

Dag 2: Optimal route var 53 km, jag avverkade 61 (!) och drygt 4000 höjdmeter.

Prognosen för söndagen med regn, regn och åter regn visade sig tyvärr stämma. Tältet fick vi ihop hyfsat torrt men sen var det bara att dra på regnkläder från topp till tå och ge sig av. Första kontrollen låg på bergsknallen bakom tältlägret men redan på väg därifrån blev det små navigeringsmissar. Och sen fortsatte det i samma stil. Dag två är verkligen springa-fel-dagen och nu när molnen låg lågt och dimman tät blev det en väldigt lång dag! Mellan andra och tredje kontrollen kom jag ihop med Lars som hade haft en riktigt bra dag på lördagen men nu var genomfrusen redan innan vi kommit upp på fjället. Han bröt redan här men var verkligen inte ensam om att kliva av den här dagen. Jag höll mig i dalen till nästa kontroll för att slippa blåst så länge som möjligt men sen var det bara att bita i det sura äpplet och ta sig an motvinden. Klättringen upp genom dalen längs Langstrath beck – ingen bäck denna dag utan en vilt forsande älv!- tog evigheter och det var motvind hela vägen. Stigen låg under vatten och jag tappade bort den rätt snart. Sista biten upp till Esk hause var det snö på marken igen och bitvis fick man ta det riktigt försiktigt för att inte glida iväg nerför bergssidan. Och väl uppe möttes vi av ännu mer vind.

Jag hade varit vid gott mod men nu var jag helt genomvåt från topp till tå och vinden kylde ner mig ännu mer. Jag stapplade genom knädjup snö några hundratals meter upp till Ill Crag men hamnade på fel topp. Det var nära att jag bara satte mig ner och grät när jag inte hittade kontrollen men det hade varit rätt korkat i de här väderförhållandena och när dimman lättade några sekunder såg jag den riktiga toppen 100 meter bort. Vet inte hur många gånger jag ramlade här där snön täckte stenblocken runt toppen. Kunde sedan vända neråt en stund innan nästa klättring upp på Great Gable tog vid. Här hade vi vinden i ryggen som tur var och stigen här är nästan som en trappa. Vidare till Green Gable blev jag osäker på vägen trots fotspår i snön och den korta biten tog evigheter. Sen var det dags för Red Pike som jag hade tänkt ta via Haystacks. Haystacks blev årets Glaramara - det vill säga berget med det fina namnet som jag gärna ville upp på men som jag när jag väl var där inte alls gillade. Sten, sten och åter sten, stigen försvann ständigt runt klippkanter och minibranter och jag hade svårt att följa den. Mötte flera vandrare som hälsade glatt. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vara ute frivilligt i det här vädret men på något konstigt sätt var jag ju ändå en av dem, jag hade till och med betalt för det här! Efter att ha gått ner på fel sida av High Stile och fått 150 extra höjdmeter nådde jag till slut Red Pike. Och såg en annan löpare för första gången på flera timmar. Beslutade mig väldigt snabbt för att haka på honom och vi trasslade oss med några små missar fram till näst sista kontrollen. Sen var det bara en liten ”kulle” till innan målgång men jag hann svära några gånger över banläggaren när jag stapplade de 300 höjdmetrarna upp och halkade desamma ner genom scree (stigen tappade jag som vanligt bort) på andra sidan. Bytte om till allt torrt jag hade och kröp ner i sovsäcken direkt efter målgång. Det tog två timmar innan jag var varm nog att ta av mig dunjackan och jag är väldigt tacksam över min snälla tältkompis Pernilla som hämtade mat och te åt mig så jag slapp lämna tältet igen! Det här var en dålig dag för många i svensklägret och vi var inte många överhuvudtaget som hade tagit oss igenom elitbanna, A-banan eller B-banan.

Låga moln dag 2, det blev bara två foton på hela dagen, annars hade mobilen gått sönder!

Dag 3: Optimal route vet jag inte riktigt eftersom banan var avkortad men det blev runt 28 km och 2400 höjdmeter för min del.

Natten bjöd sen på än värre väder trots att regnet upphörde. Det blåste stormbyar och flera av tälten gick sönder, som tur var inte vårt. Pernillas lånade drybag var dock bortblåst men återfanns som tur var i vassen. Undrar hur mycket som försvann ut i sjön bredvid tältplatsen! Eftersom jag lämnat mina blöta kläder i en hög dagen innan fick jag gräva djupt i väskan och låna ihop resten för att ha något att springa i. Regnet återkom lagom till vi packade ihop tältet och Shane meddelade att det idag var Bad weather courses som gällde och han ändrade dem till Bad bad weather courses lite senare genom att ta bort ännu fler kontroller i allt utom elitklassen. Det var nog klokt för det blåste bra tufft redan på havsnivå.

 Som tur var hade vi vinden i ryggen den här dagen och den långa stigningen upp till första kontrollen på Grisedale Pike gick på bra stig som till och med var löpbar långa sträckor. När vi vände upp från passet mot toppen fick vi vinden i sidled och då blev det värre. Cristoffer hade haft svårt att hålla sig på benen här men vinden hade nog mojnat lite när jag kom dit en liten stund senare. Här kom Stewart Bellamy ikapp mig igen. Han hade gått riktigt bra dagen innan och hade en helt ohotad ledning. Vi beslöt därför att hålla ihop resten av dagen och oj vad skönt det var med sällskap. Vi sprang utför och på platten och tog stigningarna i rask promenad diskuterande allt från undermåliga regnkläder till roliga scramblingleder och planerade/genomförda lopp. Det visade sig att han också varit i Wales och tränat, bara några dagar innan jag var där, och valt samma leder! Dagen gick fort och det gick fint att springa trots några mil i benen från tidigare dagar. Vid elvatiden upphörde dessutom regnet och det klarnade upp. När vi närmade oss målet från sista toppen kom solen fram och värmde gott. Det var riktigt skönt att gå i mål! Alla såg lika glada ut och det var kul att gå runt och prata med nya och gamla vänner, äta god veggogryta och mumsa choklad.

På väg ner från första kontrollen i ösregnet. Foto Ian Corless

Kontrollen på Barf. Foto Niklas Johansson

 Till min stora glädje visade det sig att jag vunnit elitbanans damklass trots söndagens långsamma strapatser, jag var nämligen enda dam som fullföljt. Och av de totalt 29 som tog elitbanan första dagen var det bara 7 som fullföljde. Cristoffer och jag var mycket nöjda med att ha kämpat oss igenom. I A-klassen var manfallet ännu större, bara 4 av 42 fullföljde, tyvärr inga svenskar. Jag blev totaltvåa efter suveräne Stewart och vi fick med oss varsin vacker tavla hem. Och ett antal sniglar från sista tältlägret följde visst också med, både till hotellrummet i Manchester och till trädgården i Västerås. Slugs on holiday som någon uttryckte det. Men det kanske passade lika bra in på oss som sniglade fram över Haystacks. Hur som helst, the Lake District bjuder alltid på äventyr och de engelska bergens begränsade höjd ska inte underskattas. Jag längtar – konstigt nog – redan tillbaka! 

Stewart Bellamy, Shane Ohly och jag. Foto Ian Corless